Who cast that first fateful tomato that started the La Tomatina revolution? The reality is no one knows. Maybe it was an anti-Franco rebellion, or a carnival that got out of hand. According to the most popular version of the story, during the 1945 festival of Los Gigantes (a giant paper mâché puppet parade), locals were looking to stage a brawl to get some attention. They happened upon a vegetable cart nearby and started hurling ripe tomatoes. Innocent onlookers got involved until the scene escalated into a massive melee of flying fruit. The instigators had to repay the tomato vendors, but that didn't stop the recurrence of more tomato fights—and the birth of a new tradition.
Fearful of an unruly escalation, authorities enacted, relaxed, and then reinstated a series of bans in the 1950s. In 1951, locals who defied the law were imprisoned until public outcry called for their release. The most famous effrontery to the tomato bans happened in 1957 when proponents held a mock tomato funeral complete with a coffin and procession. After 1957, the local government decided to roll with the punches, set a few rules in place, and embraced the wacky tradition.
Though the tomatoes take center stage, a week of festivities lead up to the final showdown. It's a celebration of Buñol's patron saints, the Virgin Mary and St. Louis Bertrand, with street parades, music, and fireworks in joyous Spanish fashion. To build up your strength for the impending brawl, an epic paella is served on the eve of the battle, showcasing an iconic Valencian dish of rice, seafood, saffron, and olive oil.
Today, this unfettered festival has some measure of order. Organizers have gone so far as to cultivate a special variety of unpalatable tomatoes just for the annual event. Festivities kick off around 10 a.m. when participants race to grab a ham fixed atop a greasy pole. Onlookers hose the scramblers with water while singing and dancing in the streets. When the church bell strikes noon, trucks packed with tomatoes roll into town, while chants of "To-ma-te, to-ma-te!" reach a crescendo.
Then, with the firing of a water cannon, the main event begins. That's the green light for crushing and launching tomatoes in all-out attacks against fellow participants. Long distance tomato lobbers, point-blank assassins, and medium range hook shots. Whatever your technique, by the time it's over, you will look (and feel) quite different. Nearly an hour later, tomato-soaked bombers are left to play in a sea of squishy street salsa with little left resembling a tomato to be found. A second cannon shot signals the end of the battle. | Vem kastade den där första ödesdigra tomaten som satte igång La Tomatina-revolutionen? Sanningen att säga så vet ingen. Kanske det var en revolt mot Franco, eller kanske en karneval som man tappade kontrollen över. Enligt den mest spridda versionen av historien så hände det sig under 1945 års Los Gigantes-festival (en kortege av jättestora papier-mâché-marionetter) att några bland lokalbefolkningen tänkte ställa till med en batalj för att för att få lite uppmärksamhet. De råkade hitta en kärra med grönsaker i närheten och började slänga ut mogna tomater. Oskyldiga åskådare blev inblandade och det hela blev till en jättelik soppa av flygande tomater. De som hade startat det hela blev tvungna att ersätta tomatförsäljarna, men det satte inte stopp för nya tomatstrider – och en ny tradition föddes. Myndigheterna var rädda för att det skulle leda till en okontrollerbar upptrappning och därför utfärdades en rad med förbud, sedan uppluckringar och sen förbud igen under 1950-talet. 1951 blev det fängelse för lokalinnevånare som trotsade lagen, till dess att en folkstorm såg till att de befriades. Den mest välkända utmaningen av tomatförbudet hände 1957, när aktivister ordnade en fejkad tomatbegravning, komplett med kista och begravningsfölje. Efter 1957 gav myndigheterna upp och bestämde sig för att göra det bästa av situationen, upprätta några få regler, och ta över den galna traditionen. Tomaterna finns där förstås i händelsernas centrum, men slutstriden föregås av en veckas festiviteter. Det är en fest till äran av Buñols skyddshelgon, Jungfru Maria och Sankt Louis Bertrand, med gatuparader, musik och fyrverkerier, allt i jublande spansk stil. Kvällen före det kommande storbråket serveras en jättestor paella, en uppvisning av traditionell valenciansk kok-konst med ris, skaldjur, saffran och olivolja – allt för att ge dej styrka i striden. Nuförtiden finns det en viss grad av ordning i denna ohämmade festival. Organisatörerna har till och med odlat fram en speciell, illasmakande tomat, bara för denna årligen återkommande händelse. Festiviteterna sätter igång vid tiotiden på morgonen, med en kapplöpning för att grabba tag i en skinka som sitter på toppen av en såpad stång. Åskådarna sprutar vatten på klättrarna och sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv kommer lastbilar fulla med tomater rullande in i stan, och ett taktfast ropande “to-ma-ter,to-ma-ter” når sitt crescendo. Sen avlossas en vattenkanon och evenemangets höjdpunkt tar sin början. Nu är det fritt fram att krossa och kasta tomater i hejdlösa angrepp på andra deltagare. Långdistanslobbar, närstridsmördare, och hookar från mellandistans. Vilken teknik du än använder så kommer du att se ut (och känna dej) som en ny människa när det hela är över. Bortemot en timma senare ser man bara tomatdränkta bombkastare som fortfarande håller på i ett hav av geggig gatusalsa, där det inte finns mycket kvar som ser ut som en tomat. Ytterligare ett kanonskott, och det är signalen till att striden är över. |